Fyra dagar i veckan — lösningen eller en lyx för få?
När ett mellanstort it-företag i Västerås förra året lät alla anställda arbeta fyra dagar i veckan med oförändrad lön väckte det stor uppmärksamhet. Ledningen hade räknat med att produktiviteten skulle sjunka, men efter sex månader visade företagets egna mätningar att antalet levererade uppdrag var ungefär detsamma som tidigare. Sjukfrånvaron hade dessutom minskat med nästan en tredjedel.
– Vi trodde att vi skulle förlora en femtedel av arbetstiden. I stället förlorade vi mest möten som ingen ändå ville gå på, säger personalchefen Lina Berglund.
Försöket är ett av flera liknande i Norden. Gemensamt för dem är att arbetsgivarna inte bara har kortat veckan utan också ändrat sättet att arbeta. Långa möten har ersatts av korta avstämningar, och de anställda har fått större frihet att själva planera när de ska göra vad. Forskare som följer försöken pekar på att det är svårt att skilja effekten av den kortare veckan från effekten av den nya arbetsorganisationen.
Idén om en kortare arbetsvecka är inte ny. Under större delen av 1900-talet minskade arbetstiden steg för steg, från sex arbetsdagar till fem och från långa arbetsdagar till åtta timmar. Sedan dess har normalarbetstiden i stort sett legat still, trots att produktiviteten i ekonomin har fortsatt att öka. Förespråkarna av fyradagarsveckan menar att det är rimligt att en del av den ökade produktiviteten tas ut i form av mer fritid i stället för högre lön. Motståndarna svarar att frågan om arbetstid bör avgöras i förhandlingar mellan arbetsgivare och fack, inte genom enskilda företags experiment.
– Det är fullt möjligt att en del av vinsterna hade uppstått även med fem dagar, om man bara hade slutat slösa tid, säger arbetslivsforskaren Jonas Ekdahl. Men den kortare veckan fungerar som en press som gör att förändringarna faktiskt genomförs.
Kritikerna menar att modellen passar vissa yrken bättre än andra. I ett kontor kan arbetet ofta komprimeras, men en sjuksköterska kan inte vårda fler patienter per timme bara för att arbetsdagarna blir färre. Inom vård, skola och omsorg skulle en fyradagarsvecka med bibehållen lön därför kräva fler anställda, och det kostar pengar som i slutändan betalas av skattebetalarna.
– Risken är att vi får en arbetsmarknad i två hastigheter, där tjänstemän på privata kontor får kortare veckor medan de som arbetar med människor inte får det, säger Anna Holm, ekonom vid en arbetsgivarorganisation.
Även bland de anställda i Västerås finns det blandade erfarenheter. Flera berättar att de upplever mindre stress och har mer tid för familjen. Andra beskriver att de fyra arbetsdagarna har blivit mer intensiva och att pauserna har krympt. En utvecklare som inte vill framträda med namn säger att hon i dag knappt hinner äta lunch.
Personalchefen medger att företaget inte har några enkla svar på den kritiken. En del av arbetet, till exempel kundsupport, måste vara bemannat fem dagar i veckan, och där har de anställda fått turas om att vara lediga på olika dagar. Det har krävt mer planering än ledningen räknade med, och några kunder har klagat på att det har blivit svårare att nå rätt person.
– Fredagen är fantastisk, men torsdagskvällen är jag helt slut, säger hon.
Företaget har nu beslutat att fortsätta med modellen men att följa upp hur de anställda mår, inte bara hur mycket de levererar. Personalchefen ser det som en självklarhet.
– Om vi bara flyttar stressen från fem dagar till fyra har vi inte vunnit något, säger Lina Berglund.